Jag märkte att mitt första inlägg innehöll väldigt mycket fakta och inte så mycket information om hur verkligheten såg ut. Idag är det måndag den 24:e så det är sista dagen för mig med mitt underbett. Efter operationen så kommer bettet var fixat och det är något jag har verkligen längtat efter.
Eftersom huvudsaken med en sån här loggbok är för att jag själv ska kunna kolla utveckling men även för andra som kommer gå igenom en likadan resa kan få se vad som väntar dem.
I det här inlägget lägger jag mycket vikt på hur livet var under tiden jag hade mitt underbett. Lättast vore det nog att börja från början när underbettet började komma.
De tidigaste åren, eller så långt jag kan komma ihåg så var det verkligen inget som störde. Skillnaden var så liten och man tänkte inte på att man började få underbett. Man bara lallade runt som vanligt.
Sen mot tonårens mitt... oh boy... Blandningen av hormoner, tonårsångest och att hela solsystemet snurrade runt en själv. Det var by far de jobbigaste tiderna. Alla ville bara passa in och det var det svåraste när man kände sig ändå utanför på grund av underbettet. Det är någonting som fortfarande sitter kvar efteråt. En sorts osäkerhet som har faktiskt utvecklats till något bättre idag. När jag var runt 14-15 så var jag väldigt osäker om mig själv och jag satt gärna hemma där jag kände mig väldigt trygg. Försökte göra det bästa jag kunde med de som ville umgås med mig men jag var alltid osäker över mig själv och mitt utseende. Underbett syns liksom. Det är inte som något ärr på kroppen som går att dölja. När man är bland andra så finns den delen på kroppen som man är osäker och skäms över framför människorna. Man vill så gärna dölja den. Men det går bara inte.
Med den här osäkerheten kom det värsta av allt. Folk som inte kan hålla masken, utan de imiterar ens ansikte för sina egna "vänner". FY! vad ledsen man blev av dessa hemska människor. De kunde verkligen förstöra ens dag. När jag tänker tillbaka så kan jag fortfarande se det som om det hände just nu.
Det blev nu mot slutet av underbetts-resan som man började känna de fysiska nedsättningarna. Svårt att äta och prata normalt. Tänderna är ju helt fel så mat som inte äts med bestick blev oftast en stor röra. Istället för att bita av maten ordentligt så fick man bita av med hjälp av tungan. Så min tunga är säkert den starkaste i världen nu (gillar man kebabrulle så gillar man...)!
Att prata var att man fick den här "underbetts" betoningen på ord. Man pratar utan hjälp av tänderna. Sen att jag har en enorm tunga gjorde betoningen inte bättre. Det värsta av allt var fortfarande utseendet. Med tandställningen som förstorar underbettet inför operationen så blev saker inte alls bättre. Den nedre tandbågen blev allt med synlig. Man fick förlita sig ibland till andra kroppsliga egenskaper för att känna sig lite fin. Då när man såg sitt bett och hur allt såg ut i olika vinklar så blev man bara så ledsen. Folk som inte har något fel borde verkligen uppskatta sin kropp mer.
Jag kan dock inte påstå att underbettet har bara påverkat mig negativt. Den absolut största fördelen är att man har lärt sig spela med andra kort. Kristallisera sin personlighet och bevisa för andra människor att bara för att jag har underbett så är jag inte annorlunda. Jag är mer utåtriktad än vad jag ibland anar, jag försöker att bevisa för andra hela tiden att underbettet inte skapar personen. Och det som gläder mig är att jag när jag har fått operationen gjord och allt är över så har mitt riktiga personliga bekymmer försvunnit.
Kort och gott så är underbett väldigt jobbigt. Det är något man måste jobba sig in med, något man måste acceptera för stunden. För det kommer inte riktigt försvinna, inte dagen efter man märkt att man börjar få underbett. Man måste jobba på sig själv, lära sig av sina styrkor och visa till de som är idioter att man är en stark person. Ens utseende bevisar inte ens personlighet. Sen när man är opererad och allt det jobbiga är över så kan man le med nöje. Le varenda minut på dygnet tills musklerna börjar krampa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar